Ett lugn i mitten av hysterin

Jodå, nog har Iran varit tidiga med årets julklapp till Gaza. För nog är chansen väldigt stor att de två raketer som tog sig ända till Tel Aviv idag, nog var sponsrade från landet i öst..

Det är en konstig känsla, den där första riktiga hotbildskänslan, eller vad vi nu skall kalla den.
Jag minns då man var liten och skrev i kompisböcker, att det nästan alltid fanns i alla dessa kompisböcker frågan "va önskar du dig mest" och att jag, tillsammans med typ alla småflickor alltid svarade - att det inte fanns krig och att det skall vara fred på jorden.
För att inte glömma FN dagen, då alla små barn sjunger i kör 'en natt jag drömde'.
Hur naiva vi på något sett är, var. Att vi, i lilla säkra Sverige önskade fred på jorden, mest av allt.
Inget fel med det, jag önskar det, tillsammans med alla andra, fortfarande idag.
Men det får en helt annan innebörd, det där kompisbok-svaret, då man befinner sig här, där folk verkligen ö skar det otroligt mycket mer än en tio-årig svensk flicka.

Jag befann mig i Azrieli då sirenen lät. Jag, liksom alla andra, hörde ingenting. Ljudet av musik och tjatter av shoppingglada överröstade nog det mesta. Inte förrän Tomer skickade sms om att två raketer träffat så långt som Tel Aviv, tog jag en paus i chai latte drickandet. Folk gick omkring som vanligt, drack sina lattes i vanlig ordning, provade plagg efter plagg, i vanlig ordning.
Jag lämnade latten, gick för att köpa mina pennar och gå hem.
Butikerna började evakuera, stängdes. En del gick omkring som vanligt, andra hälften höll på med telefonerna.
Jag köpte mina pennor, småpratade med butiksbiträdet om min hebreiska. Begav mig mot rulltrappan. Fler och fler butiker stängde, fler och fler stannade upp med telefonen i handen. En del soldater sprang förbi.
Rulltrappan ner,
Hysteriskt grinande unga flickor i olika hopar.

Men så går man där, på vägen hem. Och känner sig lugn.
Ett konstigt lugn. Fast flickor gråter hysteriskt runt om en, så infinner sig lugnet.
Jag tänkte för mig själv på vägen hem, lilla jag från de jämtländska skogarna, hur kan jag vara så lugn när de inhemska springer omkring som vilda höns.

Kanske, mest troligt, så är det väll just ovetskapen. Att man som svensk är ovetande Om hur allvarligt det faktiskt kan vara.

Men nu var det ingen fara, ingen kom till skada här.
Men det är sorligt nog så att det inte stämmer med en del södra delar av landet. Där de varje dag lever under ljudet av sirenen, springandes till skyddsrummen.
Och där tre personer dog igår och fler skadades, där ibland tre barn. Då en av de snart tusonde raketerna från gaza detta år, träffade en byggnad.

Mig behöver ni inte oroa er för manma å pappa, och alla andra som kan tänkas kika in här. Men det är dock värre för de boende i de södrare delarna samt alla de soldater som nu kallas in för tjänstgöring eller beredskap.
Med T's yngsta storasyster inräknad