Igår kväll var yom kippur över, den judiska fastan, försoningsdagen.
Jag kunde inte varit mer lättad då T tittade ut genom fönstret och sa "nä nu är det minsann över, det är till och med fyra stjärnor på himlen nu". Då hade jag frågat i fyra timmar "är det över nu?" så fort jag öppnade ögonen.
Innan fastan började i tisdags kväll var jag helt säker på att det här fixar jag lätt! Med en historia av att inte äta allt för mycket som ung, och med en sned kroppsuppfattning som ibland fortfarande letar sig fram, så är jag inte helt vilse i inte-äta-något-alls-djungeln.
I måndags började magen spela spratt, hon är ju rätt bra på det.
Men sen är hon ju väldigt oberäknelig så jag hade väll trott att hon skulle ta och shape-up tills dagen efter.
Klockan fyra på tisdagen satte vi oss ner vid det dukade bordet, proppade i oss lagom mycket för att klara hela fastan ut. Inte äta, inte dricka, inte använda el, inte se på tv, inte kramas, inget sexuellt umgänge, inte tvätta sig, inte borsta tänderna, inte köra bil - på 25 timmar.
Då klockan var tio över fem var maten äten, sista glaset vatten drucket och tänderna borstade.
20 minuter senare var det dags att springa på toan för första gången.
Vid klockan sex var det dags att gå ut och förstummas av alla de tio- hundratals barn som började cykla ut på vägarna, vägarna där det nu var alldeles tomt på bilar. Men mest förstummad var jag nog över det faktum att i stort sett ingen unge använde cykelhjälm...
3 timmar senare var toabesöken samma antal som fingrarna på en hand, magen var tom, och vätskelagret hade tömts rätt bra det med.
Sida efter sida lästes i böcker.
Vi tog en promenad till Givatayim, där hela Givatayims ungdomar samlats mitt i vägen. Ett tillfälle att träffa personer man oftast bara ser en gång om året - på yom kippur. Lite som hemvändardiscot på juldagen hemma.
Natten till tisdagen hade vi hållt ut utan att sova fram till 10 på morgonen, med planen att sen sova bort större delen av fastan.
Då klockan var ett tog tröttheten över, och kroppen kändes inte helt på topp.
Klockan fyra på morgonen slog jag upp ögonen, gick till toan och kände hur allt snurrade.
Gick och la mig igen, kände att allt inte var helt ok. vaknade, mådde dåligt, vaknade, mådde dåligt.
Det fanns ingen ro. Det enda jag tänkte på var hur törstig jag var, hur allt bara började snurra mer och mer.
Men jag är så jävla tjurig. så onödigt tjurig. Fast jag visste exakt vad det var, att det var vätskebristen/uttorkningen som slagit in sen länge sen.
Så fortsatte jag ligga där, intalade mig själv att snart är det över, bara några timmar till.
T vaknade, öppnade fönstret, sa att klockan var två.
Bara fyra timmar kvar, det här klarar du, tänker man.
T hämtar en mugg med vatten, säger åt mig att dricka.
Jag vägrar, tänker att vad fasen, fyra timmar är väll inget.
Klockan fyra var man inte så kaxig längre, jag bad T ge mig koppen.
Drack allt i stort sett med en gång, spillde hälften. För att det inte fanns några krafter, över huvud taget, någonstans i kroppen.
Jag tror jag frågade T varje halvtimme "är det över nu" men solen var fortfarande på himlen.
Tjugo i sex kom T in med en mugg the och en bit sockerkaka med orden "skärp dig nu, drick, du behöver inte fasta. Du mår ju inte bra".
Med gensvaret "det är en halvtimma kvar, jag klarar mig"
Solen gick ner och stjärnorna kom, jag var nog mest lättad av alla.
Men samtidigt så oerhört besviken, att jag brutit fastan innan det var över.
Men samtidigt så himla dum i huvudet.
Alla vet, att är man dålig i magen så ska man - dricka mycket.
Det är väll klart att alla förstår att man blir uttorkad oerhört fort om man fastar med dålig mage.
Så summa summarum - Hur var första fasta-upplevelsen? - urusel!
Och jag som lovat Pappa att väga 48 kg då jag kommer hem i jul, efter fyra dagars dålig mage har jag nog rätt mycket att ta igen! One step forward and two steps back. Allt är precis som vanligt då det gäller vikten med andra ord
här ser ni även en av mina första ortodoxa outfits. Vi kallar den orthodox ninja fighter
No comments:
Post a Comment