Ett kollektivt straff

Jag är så himla trött nu för tiden, det finns liks så lite energi i kroppen. I förrgår somnade jag innan tolv även fast jag vilat tidigare på eftermiddagen. Men sen vaknade jag vid två och somnade inte om förrän vid kl 6 på morgonen.
Låg och tänkte på hemma och reflekterade över hur paranoid man trots allt blivit sedan senaste gaza op.
Förutom att jag nu nästan alltid hör tåg"tutan" när tåget ankommer till azrieli (hjärnsläpp, vad kallar man det?).
Men nu var det så, att under gaza op så såg vi ett några år gammakt klipp om en palestinsk ung kvinna som behandlats i Israel för sina svåra brännskador och hon var så himla tacksam för all den hjälp hon fått av läkarna. I flera månader hade hon behandlats.
Men så en dag så tog hon beslutet att bli en martyr för att hon ansåg att ingen man någonsin skulle vilja gifta sig med henne pga hennes brännskador.
Så hon drig på sig sprängdeg under kläderna och bagav sig till checkpointen dagen för ett läkarbesök.
Men så fattade man misstanke och såg sedan bombinstallationen.
Lyckligt nog fick man av henne det och alla överlevde men hon hamnade såklart i fängelse..

Så till själva grejen nu, så satt jag och T på bussen påväg till tandläkaren härom dagen. Runt fyra veckor efter att en bomb sprängts på en buss inte alls långt härifrån.
Så sitter en tjej och samtalar med en soldat ett säte emellan oss.
När tjejen drar ihop håret för att sätta upp det så ser man att ena handen är med en stor mörk brännskada eller dylikt och den andra handen är svullen som en balong och även den med någon slags hudskada.
Man känner empati och tycker synd om henne, kanske gör det även ont.
Någon minut senare hör jag att hon pratar arabiska.
Tankarna börjar gå lite till det ovan nämnda klippet.
Sen ser jag den enorma väskan mellan våra säten.
Det är välk då paranoian och en liten uns av panik sätter in.
Jag tittar mig omkring och ser att det är minst åtta soldater på bussen, varje självmordsbombares dröm.
Tankar som "om hon tänker spränga bussen, när isåfall" dyker upp i huvudet.
Jag börjar må lite illa och väntar ivrigt på våran hållplats.
Så kommer den och det är dags att kliva av och lättnaden är Överväldig.

Det sprängdes ingen buss.
Den arabisktalande tjejen var nog som vilken annan tjej som helst, fast med skador på händerna och med arabiskt ursprung.
Det är så himla synd att det skall vara såhär. Att man ens skall bli så paranoid.
Jag tycker så synd om den tjejen, för att hon nu ovetandes fick lida av en paranoid tanke, för att en del hjärncellsbefriade människor av samma bakgrund som henne gjort något hon kanske tar sånt enormt avstånd från.. Att alla drabbas av en dels dumheter, som ett kollektivt straff.

Lite som att alla romer sägs stjäla, för några romer gjort det.
Eller att alla judar är giriga, för att några judar är det.

Jag skulle vilja ge alla er som säger att jag är ond och hatisk mot muslimer en liten örfil. Föt att det påståendet är alldeles taget ut luften..
För att jag aldrig gått ut och sagt att alla muslimer är onda människor.
Jag har utryckt mitt avakt mot hamas och liknande grupperingar och jag kan erkänna att jag tycker att en del muslimer har en helt uppfuckad tolkning av islam.
Men med det sagt tycker jag inte att varenda muslim på denna jord är en ond människa..

Man blir helt annorlunda då man befunnit sig när och där det händer. Så är det bara :)