No one else can speak the words on your lips

Igår då jag vaknade så kände jag att det kändes lite tyngre än vanligt. Men fredagen flöt på som vanligt, med alla systrar med respektive och barn (T´s systrar såklart), med shabbatsmat och allt som hör fredagarna till. 

Då alla farit hem, föräldrarna slagit sig ner framför Tv:n och T framför datorn så la jag mig i sängen och dödade tid med diverse appar på telefonen. 

Efter ett tag kom det som en plötslig regnskur över mig, tårarna började rinna nerför kinden, jag kunde börja känna det salta på läpparna och näsan började klogga ihop sig. 

Jag saknar hemma så mycket! Ja vill bara krama om alla där hemma och aldrig släppa taget om dem.. Jag vill se mina föräldrars leenden så klart som mellan fyra ögon. Lägga huvudet på mammas axel och bara släppa allt. Känna lukten av mina systrars hår, (jag vet att det låter ur töntigt men något så litet och till synes fjantigt saknar jag). Jag vill höra mina bröders skratt med egna öron. Gå på mina ¨egna¨ gator, handla på Ica där hemma, bara andas luften av den ort man tidigare föraktat men nu saknar ända in i benmärgen. 

Jag trivs så oförskämt bra här. Varje morgon vaknar jag upp bredvid den kärlek jag så länge saknade så att hjärtat gjorde ont. Jag tar mig ut för att göra betydligt mycket mer här än vad jag gjorde hemma. Jag har tillgång till stranden och havet. Och värmen och solen! Men jag känner att jag har allt det där för ett högt pris, ett pris jag självklart aldrig trodde att jag någonsin ens skulle tänka på att betala. Det är så många frågor och funderingar som spinner runt i huvudet. En del dagar tar de där frågorna och funderingarna överhanden. Vad gör jag här? Vill jag vara här? Vill jag vara där? När ser jag min familj nästa gång? Är det här vi vill leva vårat liv? eller är det där vi vill leva vårat liv? När kan jag bjuda hit mina syskon, visa dem runt och rå om dem som den syster jag saknar att vara? 

Jag vet att det aldrig kommer att bli bättre, att den där saknaden alltid kommer att gräva sig djupt in i kroppen, att den där saknaden alltid kommer att äta en innifrån en del dagar. Om det är här vi kommer leva vårat liv, starta våran familj och bygga vårat bo. Jag önskar bara att det fanns något sätt det kunde kännas bättre på, men jag vet att det inte finns. Och kanske var det därför tårarna ohejdat fortsatte rinna i över två timmar. Kanske var det därför kudden blev alldels blöt i tårar. Och kanske var det därför ögonen var svullna dagen efter.

I allt det där så hatar jag att folk säger att man skall vara stark. Det har ingenting med det att göra att bryta ihop och ta sig samman igen. Jag tycker man är stark nog att ens lämna allt man har. Att styrka inte sitter i att man lättar på trycket. Att älskar man tillräckligt nog så har saknad ingenting med styrka att göra. 

Jag vaknar fortfarande av panikångestattacker flera ggr i veckan, men det är bara att fortsätta som vanligt, le och vara glad och ta dagen som den kommer.

Tiden går fort, det är nu bara runt 4 månader tills jag åker hem för en månad. Jag längtar som bara den! Jag har aldrig längtat efter något så pass mycket. Men med det sagt så är det inte så att jag inte glädjer mig för den kärlek jag nu har bredvid mig. Jag är så lyckligt lottad som hittad den jag vill dela resten av mitt liv med. Även om det innebär ett land långt bort ifrån allt jag någonsin vetat. Långt bort ifrån den familj som jag håller så evinnerligt varmt om hjärtat...